/ Stiligahem besöker... /

Stiligahem besöker Nationalmuseum

(null)

Så blev det äntligen ett efterlängtat besök på Nationalmuseum tillsammans med herr J. Kön ringlade en bra bit längs kajen. Det var väntat, så vi var på plats ganska tidigt och väl inne kändes det inte trångt.  Under fyra år  (2014-2018) har museet varit stängt för ombyggnationer och öppnade för några månader sedan. Det kändes som att återse en kär släkting, välbekant och förändrad, på samma gång.

Vad roligt det var att få återse samlingarna igen. Jag tycker mycket om att man presenterar både möbler och konst tillsammans och att varje århundrade fått sitt eget rum och färg. På det stora hela får man en fin överblick över tidsandan. Herr J tycker att färgvalet dominerade för mycket, medan jag tycker att färgvalet lyfter fram föremålen och stärker berättelsen.
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

För mig har Nationalmuseum bidragit till att utveckla mitt eget intresse för både historia och formgivning. Jag har ofta gått hit för att lära mig om en viss period eller för att studera några detaljer.  Från ett föremål har nyfikenheten väckts och jag har kunnat förstå den tiden utifrån hur föremålet använts. Föremål berättar.  Det är ett bra och representativt urval som visas. 
(null)

(null)

Skulpturhallen i den gamla restaurangen är en riktig hit. Det är underbart att få vila ögonen här efter många intryck och möblemanget gör sig så fint här. 

(null)

(null)

Vi tittade på  en film i föreläsningssalen bredvid (minns faktiskt inte vad det här rummet användes till tidigare). 
(null)

Att man tillgängliggjort biblioteket är också något jag gillar. Såklart. Renoveringen är en fin kombination av gammalt och nytt. 

Vad är museets uppgift?
Före besöket funderade jag en del över museets roll i framtiden. Hur behöver museerna förändras för att locka de unga generationerna och de nya svenskarna? Och vad är museets uppgift? Kommer jag att se några trender i gestaltningen här? Ni som läser stiligahem regelbundet vet att jag tycker att sånt är intressant. Och här är föremålen bekanta

Det finns två riktningar i förhållandet till sin samtid som ett museum som kurator av berättelsen kan ha. Antingen tycker man att det är kuratorns uppgift att tolka historien utifrån vår tids värderingar och synsätt eller så har man perspektivet att förklara den tidens ideal och synsätt och låta betraktaren göra tolkningen. Det första synsättet kan te sig lite arrogant, dvs att vi vet bättre idag, medan det andra sättet är lite mer ödmjukt, dvs människan är i grunden densamme. 

Nationalmuseum har valt det första perspektivet och jag är anhängare av det andra. Jag vill få reda på fakta för att jag sedan själv ska kunna dra paralleller. Jag gillar inte när faktan kläs i värderingar och tolkningar som jag själv inte ställer upp på. Jag tycker inte att det är museets uppgift att som Nationalmuseum i montertexten i skattkammaren om ordnar och utmärkelser sätter rubriken "manlig fåfänga". Är det viktigaste budskapet här verkligen fåfänga? Är det inte en märklig värdering och en ganska nedlåtande tolkning? Som om vår tid vore bättre? Jag skulle snarare skrivit "manlig statussymbol" eller "näringslivets topplista" och avslutat med en fråga. Vad är vår tids utmärkelser och statussymboler?. 

Jag gillar inte när museer gör tolkningar utifrån vår tids värderingar och synsätt. Lyckligtvis kan jag tillräckligt bra historia själv att jag i mitt huvud tar till mig faktan och skriver om texterna i mitt huvud. Jag har flera exempel. Jag kommer till dem, men vill ärligt veta hur du tänker? Allra helst om du tycker att museer ska tolka och värdera eller om du tycker som jag. Nedan kommer några exempel på texter jag retade mig på och jag vill ge dig möjligheten att avsluta läsandet före.


Några exempel

Vad är det då som vårt statliga museum uttrycker för värderingar? Det är alldeles uppenbart att textförfattarna i museet är emot det rådande statsskicket monarki och aktivt vill påverka besökaren i den riktningen. Åsikter får man förstås ha, men den typ av värderingar hör inte hemma i ett statligt museum tycker jag. Och nu kommer några exempel med värderingarna i fetstil.

"...Drottning Marie-Antoinette hade beställt gruppen för egen räkning 1784, men hon avstod till förmån för den gästande svenske kungen, som anlände med kort varsel sommaren samma år..."

Var det verkligen så en av världens då rikaste kvinnor kände. Hon som var känd för sitt slöseri? Och varför skriver man kort varsel? Vad tillför det för värderingar?

"När landskapsmålaren Elias Martin kommit hem från England 1780 var det paradoxalt nog bilder från Gustav lll:s offentliga liv konstnären fick uppdrag att måla. Ett av de ämnen som kungen beställde under de följande åren var hertigen av Smålands dop i Slottskyrkan 1782. Trots Martins oförmåga att återge människor proportionerligt uppskattade Gustav lll uppenbarligen konstnärens stämningsfyllda måleri. 

Var det en paradox att anlita en av sin tids främsta konstnärer, en berest man med impulser från den stora världen? Var det verkligen oförmåga? Handlade det inte om att visa samtiden vilka gäster som var på plats. Vad hade vi sagt om en motsvarande beskrivning av ett Ernst Billgren verk? "Målaren kan uppenbarligen inte avbilda människor utan väljer djurhuvuden" Uppenbarligen tycker kuratorn i allafall att det här verket är uselt och Gustav lll en tönt. Det hade varit så mycket mer intressant om man ställt frågan varför Elias Martin målat publiken så oproportionerligt och satt målaren i perspektiv på sin tid. 


/ Stiligahem besöker... / Uppåt väggarna /

Nationalmuseum: Äntligen i färg

(null)
Jag känner mig som en fjäril som får sträcka ut mina vingar av färg efter många år i en snäv ton-i-ton-puppa. Av allt spännande som relanseringen av Nationalmuseum inneburit, är det ä ndå färgvalen på väggarna som får mig att utbrista, Äntligen!

Jag har inte varit på Nationalmuseum än, men det finns tid för det. Nationalmuseum har alltid varit en återkommande plats för inspiration. Och nu kommer vi att bli bästa vänner. 

Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i den till synes evighetslånga pastelliga trenden som varit så förhärskande i massmedier och inredning i skandinaviska offentliga miljöer. Visst har jag bedårats, men aldrig fullt ut tilltalats av det. Lyckligtvis finns instagram och pinterest.  Och jag har behövt resa till London och se färgkombinationer och mönsterspel som tilltalar min estetik. Man kan ju använda färg i inredningen på tre sätt (minst): 1) ton i ton - exempelvis blekrosa och vinrött, 2) olika färger men i samma färgmättnad - rosa, ljusblått-gult och grönt eller genom att jobba med accenter, tre detaljer som färgklick. Jag kommer allt som oftast tillbaka till accenter. Blickfång och ögondragare. Det känns som NM invigningen är en fräsch start på de klara färgernas återkomst. Jag vädrar morgonluft. Jag flyger iväg med mina fjärilsvingar och ser fram emot att få se fler restauranger, hotell och butiker som bejakar färgklickar. 

I våningen här i stan har vi en ganska neutral bas eftersom vi har mycket öppna ytor och allt behövde kännas lugnt och harmoniskt. Vi målade hallen knallröd för att få en woweffekt när vi flyttade in.  Ni som följt mig länge vet att vi  har funderat på att måla om den och gult har funnits med i tankarna. När jag såg de solgula väggarna på Nationalmuseum kände jag instinktivt, den nyansen är det. Vi måste ha solgula väggar. Nu ska herr J bara med på tåget, men hur svårt kan det bli? Att välkomnas av en evig sol vill väl alla, tänker jag. 
  (null)

I allt efter-valet-kaos och strandade Nobelplaner känns det väldigt härligt att glädjas åt något som är suveränt genomfört och väldigt lyckat. Jag tänker; låt oss ge "nobeltomten" på Blasieholmen till de som förädlat Nationalmuseum och låt dem få utvidga sin verksamhet. De har visat att stockholmarna visst är beredda på modig arkitektur om det är bra gjort. Och bygg en ny årsring i Stockholm med Nobelcenter som en ny attraktion i ett framtidsområde. Jag tänker antingen Norra Djurgårdsstaden vid vattnet á la operahuset i Köpenhamn eller i Hagastaden, med nya Odenplanstationen inpå knuten.     Sluta sura nu Heikenstam och bli lite visionär. Det hade Nobel gillat. Och jag med. Tänk om vi kunde få en riktig arkitekturikon igen. Hundra år efter Asplunds Stadsbibliotek och Skogskyrkogård är det väl på tiden. Jag får återkomma till detta med arkitektur i ett annat inlägg. Tills dess glädjer jag mig åt bilder med färg.
(null)
Lila sägs vara en färg vi svenskar har svårast för har jag läst. Men vem kan motstå detta?
(null)
I det färgstarka blir det neutrala nyanserna ännu starkare på något sätt. 
(null)
Vilken maffig färg alltså. Wow.
(null)
Fint att man valt att hänga konst och föremål tillsammans. 
Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum




/ Arkitektur / Stiligahem besöker... /

Vackra Artipelag

(null)
På samma sätt som en korrekturläsare sällan läser en text utan att hitta fel så är jag en estetisk korrekturläsare när det gäller rumslighet och operasång. Det är väldigt sällan jag känner att precis allt är rätt. Jag är dock ingen perfektionist. Jag kan medvetet välja ett mindre perfekt alternativ för att något annat är viktigare, jag är hemmablind, gillar det som skaver lite och jag faller för hem som speglar de som bor där. Jag hade förmånen att besöka  Artipelag  med bygghjälm för några år sedan och blev helt tagen av byggnaden, dimensionerna på ting, vinklarna och hur byggnaden pratar med omgivningen. Jag ville bara stå och ta in allt och gråta av lycka

Så har jag känt i Roms Pantheon och Sydney Operahouse också. Det färdiga Artipelag är en riktig upplevelse. 

Byggnaden är ritad av arkitekten Johan Nyrén (1947-2011) som bland annat ritat Hammarby Sjöstad tillsammans med sina kollegor. Artipelag blev ett av hans sista verk. "En grundläggande tanke var att byggnaden skulle vara i samklang med naturen och entrén ge en känsla av en glänta i skogen" säger Johan Nyrén i en intressant intervju. Re dan i entréhallen möter besökaren de fyra elementen: Elden som sprakar i den stora öppna spisen, jorden och berget som huset vilar på. Den klara luften och det glittrande vattnet som omger och inramar. Och så känns det. 

Artipelag är ett riktigt mästerverk. När jag var där i början av juli regnade det, så det blev inga exteriöra bilder. Bakom attraktionen står Björn Jakobson, som är entreprenören bakom barnselen BabyBjörn. Han ville bygga ett besöksmål i Stockholms unika skärgård av kärleken till den svenska naturen och konsten. Om jag minns det hela rätt var han bland annat inspirerad av Louisiana utanför Köpenhamn och andra konstmuseer som är destinationer. Artipelag känns verkligen som det bästa av Sverige med sina tjärade, vankantade furuplankor, varsamt placerad bland tallar och klippor med utsikt över Baggensfjärden. 
(null)
Golvet är av finslipad Nero Assoluto Z. Även de stora handfaten är i samma material med polerad översida och råkilade sidor. I bakgrunden syns undre delen av berget som sticker upp i restaurangen. 

Golven är i övrigt är i betong och belagd i matsal och trappor  med Norrvangekalksten och terrassen i skiffer.  
(null)
Sonna Roséns vackra fåtölj "solfjädern" (1948) för Gemla
(null)
Artipelag har en imponerande designbutik med fina föremål framtagna för platsen. Självklart kan man köpa sig en BabyBjörn, men mycket annat också. Bland dem Sirivasen av Siri Seger. 
(null)
Fin och snabbväxande pergola får man med blomlådor och höga stolpar
(null)
Gränsen mellan ute och inne är underbar
(null)

Möbelserien November är formgiven av Peter Ejvinsson och Emmy Larsson för Artipelag.

(null)
Vackra stilleben och Le Corbusiers underbart vackra rottingstolar Le Corbusier Rattan Chairs, 1960
(null)

Foto: Anncha, stiligahem.se