/ Roslagsbacken /

Tänk att det snart gått tre år

(null)
Tänk att det blev ett timrat furuparadis. Nu känns det så självklart, men för tre år sedan var det lite av ett mysterium. Den första juli stack vi nyckeln i låset och klev in i en furufärgad och lite mörk uppenbarelse med felplacerade och fula fönster.  Inte heller ni kära bloggvänner gillade det något vidare. Varje gång jag gjorde ett inlägg om huset på instagram tappade jag 30 följare. Det är sant. 

(null)
(null)

Jag tror nog att verkligen kom ikapp oss båda två den där första dagen. Visionen mötte verkligheten. Vi som båda har behov av att omge oss med det vackra hade köpt ett hus med praktisk planlösning, bra läge och tomt för vår funkisfamilj. Vi köpte helt enkelt b a r a med hjärnan. För tre år sedan tänkte jag lite som Stig Helmer: Jag är inte rädd, jag kan flyga, fast i min version: Jag är inte rädd jag löser nog inredningen. Inom mig hade jag inredningspanik. Jag kunde inte hitta vi:et i de honungsgula väggarna. Inte herr J heller. Han fick furuångest och ville måla allt på en gång. Jag fick hålla skenet uppe genom att påminna oss om alla praktiska fördelar. Det blev käcka uppmaningar: Man kan ju inte få allt. Och påminnelser: Vi behöver bo i något utifrån behoven som funkisfamilj.

Den av oss som har svårast för förändringar. Han där minsta lilla avvikelse kräver minutiös planering trivdes dock i huset från allra första visningen. Och när de magasinerade grejerna från Solåkra och saker från stan dök upp i hans rum, då landade hobbiten helt och fullt. Den vanligtvis stirrige och orolige killen återupptäckte sina grejer i sitt rum i flera timmar. Och vi kunde packa upp allt. När min syster och hennes man dök upp tre-fyra timmar efter flyttlasset med fika och engångsartiklar så var allt uppackat och tavlorna uppspikade. 

När vi sålde vårt röda ledighetsparadis Solåkra med sina femton fullstora körsbärsträd, 1700-talstapeter och stora odlingsanläggning i skogen vid sjön, så var det med blandade känslor. Vi älskade skogarna och promenaderna, men livet hade förändrats. Herr J:s jobb ledde till att turerna blev kortare och sonens problem med de långa bilresorna ledde till att vi inte nyttjade stället på samma sätt. Barnet med stora omsorgsbehov gjorde det också svårt att hinna med trädgården. 

Vi längtade efter en friare plats på helgerna och vi funderade på att flytta till hus. Vi dammsög hemnet på tomter, fritidshus, lägenheter, gårdar och hus inom 1,5 timmes radie under året före försäljning. Och tog det nästan ett år till innan vi hittade rätt.

Vi landade till slut i att vi ville bo kvar i stan, trots att vi egentligen skulle behöva ett rum till. Vi längtade efter ett helgboende, en förlängd vardag med arbetsrum. På önskelistan fanns bland annat kommunalt VA, arbetsrum, vattenkontakt, goda kommunikationer, bilväg till dörren, bra mobiltäckning och ett rejält kök. Jag förställde mig att bo i en kulturbyggd runt Mälaren och herr J hade siktet inställt på Norrtäljetrakterna. Det är ganska ofta så att vi har olika föreställningar. Vi var öppna för allt. Vi tittade på renoveringsobjekt, på nybyggen, totalrenoverade, sönderrenoverade och på tomter. Vi funderade om vyn, avståndet, platsen eller huset var viktigast. Vi åkte kors och tvärs.

 Jag minns när jag såg vår Backe första gången på bild. Jag fastnade för planlösningen och att det faktiskt uppfyllde kriterierna. Jag visste inte riktigt hur jag skulle övertyga herr J, men det gjorde jag. Den visningshelgen hade vi tre objekt på listan: det orörda 70-talsstugan, det nybyggda moderna och det färdigrenoverade. Efter den dagen stod det klar för oss att vi nog hellre förädlar själva och att vi inte kan tänka oss ett hus utan en vettig tomt. I det ljuset framstod Roslagsbacken i all sin praktiskhet som det självklara valet. Så vi budade.

Här kan du se mäklarbilderna

Nu efter tre år känns huset och trädgården äntligen som vårt. Vi är inte klara, men vi har gjort det viktigaste. Vi hör inte till typen som kopplar av i hängmattan. Förra helgen var sonen på sitt läger och vi gjorde två större trädgårdsprojekt: dammen och en rosrabatt. Vi kan helt enkelt inte låta bli att förädla och göra projekt. "Det kommer nog att bli rabatter överallt så småningom", konstaterade herr J. Och så blir det nog. Och nu trivs vi här i både hjärna och hjärta. 
(null)
Ovan: då. Nedan: nu. Uterummet till vänster är det största kvarvarande projektet. Det finns inga dörrar. Tyvärr är det ett mer genomgripande projekt än vi trodde, så det kommer att ta tid innan vi gör det. 
(null)


(null)
Ovan: då. Nedan: nu. Kanske den största och viktigaste förändringen vi gjort. När vänner kom hit brukade vi få kommentaren "så praktiskt att ni har boden så nära" och syftade då på dörrarna till sovrumsdörrarna till höger. 
(null)

(null)
Ovan: då. Nedan: nu. 
(null)