/ Nu och då /

Då och nu: Symbolens betydelse från tigrar till lejon

 
Globen, Stadshuset, det nu försvunna Slussen och det svartvita trekantade mönstret på Sergels torg är symboler för Stockholm. Det är former som är unika i sitt slag. De har alla en tydlig och egen design. Igenkänningsbar. Men också något mer. De identifierar och definierar platsen och inrymmer något vi kollektivt är stolta över. Den senaste veckan har Stockholm fått en ny symbol - Stockholmslejonet! I tusentals bilder på nätet har Drottninggatans betonglejoninnor fått representera alla känslor. Vi har mött den blomsterdraperades blick och vågat se både sorg och rädsla men också hjälpsamhet, öppenhet och mod. En midsommarjungfru och en sarkofag på en och samma gång. Ett trafikhinder som är något mer. En symbol för det öppna samhället.
 
"Betong är en fantastisk formbar massa med stor hållfasthet och tyngd. Den åldras också på ett intressant sätt, under inverkan av vädrets makter. Även människors nötande närhet kan vara positiv, vilken man kan se på de lejon som ligger på Drottninggatan i Stockholm och som blivit blanka som polerade stenar i vissa lägen.", säger Anders Årfelt, skulptören bakom Drottninggatans Stockholmslejon i betong.
Foto: Stockholmslejonet i miniatyr från Designtorget
1995 skapade Anders Årfelt Drottninggatans betonglejon som sedan ett år tillbaka säljs i miniatyr av Designtorget. Stockholm var inte först. Två år dessförinnan hade Årfelt i samarbete med Gotlands kommun och Skanska tagit fram trafikhinder i form av en bagge och en tacka. Jag har inte tänkt på de där lejonen alls, tills idag då jag plötsligt såg miniatyren hos LiseLotte. Jag kände att jag också ville äga ett sånt lejon, som en amulett här hemma. En symbol för öppenhet och frihet och Stockholm. Jag är nog inte ensam om det.
 
Vi byter den vaksamma tigern mot det öppna lejonet
Vi svenskar har en fäbless för exotiska kattdjur. Hösten 1941 lanserades ett annat kattdjur som symbol för Sverige; En svensk tiger. Bilden av den blågul-randiga tigern ritad av Bertil Almqvist blev en symbol för Statens informationsstyrelses (SIS) "Vaksamhetskampanj". Sverige var vid den tiden omgiven av krigförande och ockuperade länder och syftet med kampanjen var att mana allmänheten till tystnad om sådant som kunde skada neutraliteten. Den bilden har präglat vårt lands hållning sedan dess. Tills nu. I alla fall för mig. Den nya symbolen för Sverige, öppnar munnen och ryter ifrån. Stockholmslejonet är den nya symbolen, i allafall för min stad. Den är dessutom en nygammal symbol.
Foto: Stockholmslejonet i miniatyr från Designtorget
Lejonet har i alla tider symboliserat mod, styrka och ädelmod. Det finns lejon i svenska riksvapnet sedan 1478, som i sin tur har sitt ursprung i Folkungaättens vapensköld. Lejonen har varit en del av kungavapnet från det att Birger Jarls son Magnus Ladulås blev Sveriges första kung år 1275. Det kan tyckas lite märkligt med ett kattdjur från varmare länder som symbol vid den tiden. Inte minst eftersom det knappast var någon levande här i den kalla Norden sett ett riktigt lejon. Lejonet är likväl symbolen för Sverige och också Kungliga huvudstaden. Det är sen gammalt. Och nu känns det aktuellt igen. 
/ Nu och då /

Nu och då: Ombonat i oroliga tider

Det är ingen slump att William Morris mönster toppar i popularitet på väggar just nu och att vi söker oss till urpsrunglighet i inredningen,  en längtan efter naturlighet och där hemmet får en extra stor betydelse. I oroliga tider blir hemmet en trygghet och vi söker det ombonade. Att vi lever i en orolig tid syns också på årets vårsalong där verken är mer realistiska och ärliga än provocerande. Precis så som det var i början av förra seklet när industrialismen och världskrigen påverkade hur vi såg på saker och preraphaeliterna stod för den nya spännande konsten. Vi är på många sätt i en liknande situation nu. Det sker en stor omvandling, både i den inre och den yttre världen. Häng med.
Runt 1900-talet gick vi från bondesamhälle till industrisamhälle, städerna växte, folk dog av pest och kolera och hygien stod högt upp på dagordningen.  Förändringen påverkade den enskilda människans liv. Industrialismen och urbaniseringen gjorde folk trångbodda och det fanns en oro över att maskiner skulle ta människans plats. Arts & Craftsrörelsen växte fram i Storbritannien och i Sverige skapade Artur Hazelius Skansen, Nordiska museet och vi vurmade för det nationalromantiska. Samtidigt var det oro ute i världen. Europa upplevde världskrig. Idag går vi igenom en liknande förvandling på både det individuella och det världsliga planet. Idag en digital revolution där vi är uppkopplade dygnet runt. Det är, vågar jag påstå, den inre förvandlingen i vår tid, där digitala trollfabriker sprider alternativa fakta och skapar förvirring om vad som är sant. Dessutom är det stor oro och osäkerhet i världen. Kanske är det därför inte helt oväntat att regeringen inför allmän värnplikt. Då precis som nu tar oron sig i uttryck i form av patriotism. Det finns både bra och mindre bra strömningar inom detta, då som nu. Att köpa närodlat, gynna lokala bönder och lokalt hantverk hör till plussidan. Likaså att  hämta inspiration från vår egen historia. På 1900-talet i form av arkitektur och inredning och på 2000-talet i form av att vi återuppväcker traditionella matlagningsmetoder, som saltning och syrning. Arts & Crafts movement, prerafaeliterna var en del av denna på 1900-talet. På andra, mindre sympatiska sidan studerades det rasbiologi och populistisk politik tog fäste, med politiker som gav till synes enkla svar på komplexa frågor om integration. Då precis som nu. För att kunna navigera och tolka vår tid, måste vi vara förankrade i historien. Det är jag övertygad om. Jag läste en artikel i Svd om att Sverige har gjorts arvslös på sin historia som utgår från en doktorsavhandling om svensk skolpolitik i Frankrike. Ja, du läser rätt. Frankrike är det intellektuella samtalets högborg,om du frågar mig, där man värderar belästa och historiekunniga människor. Det är kanske därför inte så långsökt att en fransman rasar över den snuttifierade graden av historieundervisning i de svenska skolorna. Som du förstår håller jag med. Storytelling - kopplingen till det som varit - är ju själva kärnan i det som är stiligahem, så jag går inte vidare i detta. Men det vore roligt att höra vad du tänker.
Då 1880: More is more. De mönstrade gröna tapeterna matchades gärna med rosa mönstrad soffa och tunga möbler i mahogny. I fönstret hade man spetsgardiner och på väggarna svulstiga kandelabrar
Nu 2017: Kombinerar man de mönstrade tapeterna med enfärgat. Linne och bomullstyger, vita eller grå snickerier och rena och lugna former.
Nu 2017: William Morris på väggen och kuddar i ton i ton. Gärna stora silverfärgade taklampor och Caféstolar
 

Bildkällor: 1. Stockholmskällan, 2. Johanna Bradford, 3. Flickr, 4. Elle Decoration. 5. Apartmenttherapy.

 
/ Nu och då /

Nu och då: Rotting flyttar in i köket

Nyheterna avlöste varandra under förra  Stockholm Design Week i förra veckan. En av dem är kökstillverkaren Marbodal som presenterar en helt ny typ av köksserie, där ett av skåpen har en front av flätad ek. Den nya fronten för onekligen tankarna till 50-talets stora ”it-väska”, den klassiska rottingväskan från Palmgrens. Jag tänkte att det kan bli ett nytt inslag här på bloggen med "nu och då", en stiligahemvariant av ett klassiskt orginal och kopia-inlägg. Vad tycker du?

 

Hur skapar man en modern klassiker? Det finns förstås flera svar på den frågan, men det vanligaste sättet är att hämta inspiration från historien och sätta inspirationen i ett nytt sammanhang. Vi tycker nämligen ofta att något är tilltalande och vackert om det känns bekant. Det är därför inte helt otänkbart att Thomas Sandell sneglat på rottingväskan för att hämta inspiration till sin nya skåpserie, precis så som Palmgrens hämtade inspiration från bauhausstolen. 

 

Rottinginspiration

1927,  Marcel Breuers ”Cesca” stol i rotting och stålrör som idag tillverkas av Knoll kallas ibland för Bauhausstolen efter den tyska arkitekturrörelsen startad av Walter Gropius. Foto: Knoll

1870 De här Anglo-Indiska stolarna är ett bra exempel på stolar i den koloniala stilen som var populär under hela den viktorianska eran (1830-1901) då man hämtade inspiration både från Indien och Västindien.

1787 Under rokokoperioden under 1700-talet var det vanligt att man kombinerade den luftiga och lätta rottingen med vadderade sitsar. Marie-Antoinette gjorde sin dagliga toilette (hår och makeup) i den här stolen av Georges Jacob på Trianon vid Versailles Foto: Getty 

Redan i det forna Egypten använde man rotting till möbler. Här ser vi egyptier som bland annat skördar rotting från buskar. Foto: Wicker Paradise 
 
Foto: Palmpedia.net

Så här ser rotting ut

Rotting (Rattan) är ett naturmaterial som man får genom att skörda slanor från Rottingpalmen (Calamus Rotang) som växer framförallt i Indonesien. Rotting ser närmast ut som bambu, fast är så flexibel och slitstark att den kräver ett moderträd att klättra i. När rottingen skördas tar man bort taggarna som den klättrar med och separerar barken från kärnan i tunna band som är både flexibel och slitstark. Barken funkar därför bra för att fläta stolsitsar med mera. Det är ett väldigt eftertraktat och exklusivt material och nuförtiden används olika pil-, bambu- eller grässorter istället. Ordet rottingmöbler lever däremot kvar, vilket egentligen är missvisande. Rottingflätning är den speciella teknik som används på ryggar eller stolsitsar där man använder rottingrankan eller rottingtråd, medan stolar och korgar som är helt flätade i ett trämaterial, exempelvis olika pil, bambu och grässorter bör kallas korgmöbler.  I engelskan gör man klar skillnad mellan ”chair caning” och ”wicker”. 

 

Det här inlägget har jag gjort i samarbete med mäklarfirman Husman & Hagberg.