/ Hos oss i stan /

Vår solgula hall

(null)
Så här såg vår hall ut i julas, och för några dagar sedan. Vi har levt med en underbart varmt röd hall i tio år. Det var dags för en förändring. Nu lyser den gult som solen. Här kommer en sneak peak. 
(null)
Vi grundmålade allt vitt, dels för att den röda färgen är rätt kraftfull och sedan för att vi ville  sänka färgfältet och låta taket gå ned längre. När vi målade här sist lät vi de tidigare ägarnas kant styra, men egentligen stämmer det inte med arkitekturen, så den här gången valde vi en ny höjd och tejpade. 
(null)
Droppen urholkar stenen. Det var när jag såg bilderna härifrån som jag bestämde mig för gult. Jag hade egentligen instinktivt tänkt välja  den här, men jag blev lite osäker på hur färgen skulle te sig i ett rum som saknar fönster, så jag garderade mig ytterligare provburkar. Dels en krispig ljus gul och den mildare "yellow ground 218". I Storbritannien ser man ofta guldfärgade föremål i rum med gula väggar. Jag har alltid tyckt att det ger ett sobert och elegant uttryck och vi ville ju gärna få till just den känslan.  Det blev till slut Yellow Ground och det blev helt perfekt. 
(null)
Det är en del som ska till innan vi är klara. Tavlor ska upp tillbaka och vi behöver en ny matta. Men jag är så nöjd. 
(null)




/ Hos oss i stan /

Fornasetti love x 8

(null)
"What the heart thinks the mouth speaks" är ett av citaten på de åtta små kuvertfaten från Fornasetti i originalask som jag fick av herr J på min födelsedag. Jag blev så överraskad. Vi har hängt ihop i 15 år snart och fortfarande kan han "sweep me off my feet". 

Det är lätt att ta varandra för given efter många år tillsammans. De små irritationsmomenten och bristerna kan kännas som tunga tegelstenar emellanåt. Nä, saker är då verkligen inte alltid rosenrött. Att älska och att fortsätta älska är ett beslut grundat i ett löfte och en vilja att göra det möjligt. Med ett barn med stora omsorgsbehov och en man som är bolagsdirektör är tiden tillsammans i vardagen ganska minimal. Den som inte hämtar, jobbar sent. Och den som hämtar sitter med datorn i knäet, eller stryker tvätt. Att då se varandra och förgylla korta stunder är min man så bra på. När vi var på en fyrtioårsfest för några veckor sedan beskrevs min man i ett häfte som "en generös smålänning" och det är han mot alla dem som finns i hans sfär. 

Fornasetti är en av mina formkärlekar och man kan nog snart säga att jag har en samling. Gissa hur glad jag blev för de här faten, som jag tänker mig kan användas till att lägga ett bröd på vid en dukning? Fornasetti är på rätt sida av humor och kitsch. Bland citaten nämns "Love and a red nose can’t be hid" och "who loves me well loves my dog also". Man kan inte annat än att charmas, av faten, av presenten och min mans kärlek till mig. 

Nu ska jag springa till jobbet, men fyller på det här inlägget under dagen med mer. 

(null)

(null)

(null)






/ Hos oss i stan /

Hemma i tolv år.

(null)

Vi fick nycklarna hit på fredagen, en valhelg för tolv år sedan. Det var vårt första gemensamma hem och vi längtade efter att flytta in. Vi tog med oss madrasser, sängkläder och ved och låg framför brasan den kvällen. Vi planerade och målade. Det var samma typ av väder som idag - och samma ljus. Tack för tolv år. Ser fram emot fortsättningen. 

Under ett års tid hade vi varit med i budgivningar och kollat på hundra lägenheter, minst. Och jag minns att den här lägenheten i verkligheten överträffade bilderna. Så var det faktiskt. Fönstret, de glasade skjutdörrarna, takhöjden och vyn genom tre rum i fil var så fin. Den var konstigt möblerad och rörig i färgsättningen. Och planlösningen var inte så konstig i verkligheten. Jag vågade inte riktigt fästa mig vid den på visningen så när herr J ringde och sa att den var vår, kände jag inget utan svarade: jag vill inte ha den. Det ville jag ju förstås, men så reagerade jag. Hela den sommaren cyklade vi förbi här för att kolla att lägenheten stod kvar. Vi längtade. 

Under åren här har vi flyttat runt på saker allt efter att behoven och familjesituationen har förändrats. Och nu ser det ut så här. 
(null)
Kudden Ami av Lisa Hilland, lampa Christian Liagre, kruka Millesgården
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)     

(null)