/ Allmänt /

Jane Austens Emma

(null)
Den senaste filmatiseringen av Emma är en fest för ögat. Det är också en i särklass bra film, helt i paritet med BBCs oförglömliga "Pride & Prejudice" med Firth och Ehle i huvudrollerna om du frågar mig.

Jag såg den i torsdags och är fortfarande helt tagen av den. Jag är ett Austen-fan och har läst alla böckerna och har sett de flesta filmatiseringarna. Några av dem flera gånger. Jag kan storyn. Det som gör denna Emma så bra är att de exentriska karaktärerna; den neurotiska fadern och systern, den hysteriska mrs Bates, den lite dumma men charmiga Harriet Smith är precis så träffsäkra som de är i böckerna. Och de vackra scenerna. Varje liten scen är som ett konstverk i sig, med ljuvliga färgkombinationer och fantastiskt vackra miljöer. En film för bio. Det enda jag inte älskade var de i periodvis väldigt pastelliga interiörerna, som i min värld är mer 1700-tals rokoko än 1800-tal. Men, åh andra sidan fanns dessa miljöer bevarade på 1800-talet, så jag köpte det. 

Ana Taylor-Joy och Johnny Flynn är helt perfekta som Emma Woodhouse och George Kingsley. Hon har en mimik och ett uttryck som är så perfekt för den här rollen. Både vacker och självupptagen. Och han har samma självbehärskade kloka elegans som karaktäriserar alla Austens hjältar. En riktig gentleman med integritet. Både hjärta och hjärna, utan att bli prålig och skrytig. 

Jag är ganska gammaldags av mig och tycker om att män och kvinnor är olika. Varför ska allt vara så könsneutralt? Manlighet handlar för mig mer om omtanke än om muskler. Och kvinnlighet om att respektera min partner. Jag blir gärna uppvaktad och herr J uppvaktar gärna. Är det inte underbart?

Normen för vad som är manligt och kvinligt behöver däremot inte vara så snäv. Och min inställning är att man får älska den man vill. Världen behöver osjälvisk kärlek, oavsett hur den ser ut. Och om män vill bära klänning eller kvinnor vill bära kalsong, så var så god. Det är inte det som avgör. I vår familj är det jag som skruvar upp hyllor och kör bil, och maken som sköter om blommor och köper små detaljer till hemmet.  Men vi är också traditionella i den bemärkelsen att det är jag som fixar mat och stryker och han fixar med räkningar och ved. Vi är helt enkelt bra på olika saker. Jag tycker att det är härligt att vi är olika.  Vive la difference! 

Nåväl, tillbaka till Emma. Jag gillar också filmer där kärleken växer fram genom vänskap. Där attraktionens kval pågår i det inre snarare än explicit på filmduken. Jag är gammaldags där. Min egen kärlekshistoria började på samma sätt i vänskap och genom dagliga mejl. Jag tyckte redan från början att herr J var en vuxen och klok man och trivdes i hans sällskap. Jag kan vara ganska intensiv och har en stark vilja och har ofta känt att jag måste tona ned min personlighet. Herr J tycktes inte avskräckt, utan han tog det hela med ro. Vi utvecklade vår vänskap genom mejl. Så småningom blev jag helt beroende av herr J:s mejl. Han skrev så träffsäkert och bra om vardagen med glimten i ögat och stor självinsikt. Tanken på att inte få leva med honom tedde sig allt mer outhärdlig. Kärleken på alla plan infann sig. En inre förvandling, inte helt olikt den hos Elisabeth Bennet och Emma Woodhouse. 

(null)
Rosa och beige-bruna toner mot en svagt grön kuliss. Varenda scen är så genomtänkt och vacker i minsta detalj. Jag skulle kunna titta på filmen om och om igen bara för att se alla detaljer.
(null)

(null)

(null)
Frank Churchill och George Kingsley flankerar Emma. 

Foto: överst Vogue. Övriga från filmen