/ Veckans accessoar /

En kärleksförklaring till Argenta

(null)
Jag deltog i en fotoutmaning som Weronica höll i under september. Att fotografera på ett givet tema på daglig basis har satt i gång kreativiteten och fått hjärnan att tänka på varför med många saker. Som varför det är viktigt att längta och vänta på saker. Årstider och högtider vittnar om att vi människor är skapta för det och inte efter omedelbara kickar. Så jag  vill slå ett slag för känslan av längtan.

I bibeln, Ordspråksboken 13:12, står det att "förlängd väntan tär på hjärtat, men en uppfylld önskan är ett livets träd". Det är jobbigt att vänta men när väntan väl är över blir glädjen större än det man väntat på. Och effekten i form av både tacksamhet och hoppfullhet varar längre.

Det är lätt att ta nuet för givet, både det som är bra och mindre bra. Att sakers tillstånd är permanent.  Att inte uttrycka att jag värdesätter det som nu är självklart. Att glömma bort den längtade känslan efter något jag drömt om, det som var onåbart för 20 år sedan. Jag har väntat mycket i mitt liv, på att träffa den rätta, på att få barn, på att bli frisk från sjukdom och på att hitta bostäder. Och har upplevt det bibeln beskriver i både stort och smått.

En sådan lite mer banal sak är min argentavas model XL som står i nischen i vardagsrummet. Jag ser den varje dag och blir glad. Jag kan inte minnas när kärleken till dessa pjäser startade. Men i min inspirationspärm med magasin-urklipp finns en helsidesbild på en röd fyrkantig Argenta från en tidning från mitten av åttiotalet. Där började mitt intresse. 

Jag har hållt utkik och tittat på så många varianter under så många år. Först mest för att jag ville lära mig mer och för att det är kul att spana på något konkret. När jag väl bestämde mig för att själv investera, kändes det helt oöverstigligt att välja en. Valen blev för många. 

När man som jag är en sällanköpare och formgivningsnörd i en och samma person uppstår då tveksamheter. Ju mer jag lär mig om en sak desto fler detaljer och variationer har jag sett. Jag har några favoritformer, några motiv jag föredrar och en uppfattning om storlek jag tycker om.  Och med Argenta blev det svårt att hitta en pjäs med den, enligt mig, perfekta helheten. 

Jag har många gånger tänkt att jag kan kompromissa med någon av delarna, jag har nästan givit upp hoppet och nästan bestämt mig. En dag bläddrar jag igenom Auktionsverkets katalog och stannar upp. Där är den! Den jag har skapat mig en bild av i min fantasi finns i verkligheten. Då råder inga tveksamheter längre utan ett pirr sätter in. Den finns. Jag budade hem den. Känslan att packa upp den blir mer än köpglädje. Det är tio års önskan som nu finns hemma hos mig. Jag ägnar timmar åt att titta på alla detaljer. I det ögonblicket känner jag mig nästan som konstnären. Min och i det här fallet Wilhelm Kåges kreativitet möts i fullt estetiskt samförstånd. 

Nu har jag haft min Argenta i tio år och kärleken består. Jag har aldrig ångrat mitt köp. Varje gång jag ser den blir jag påmind om känslan av att hitta något jag längtat efter. Jag hämtar också tro på förändring inom andra områden. Situationer där det känns lite mer omöjligt eller svårt. Jag påminner mig om många tidigare erfarenheter. 

Hur har det gått med mitt intresse för Wilhelm Kåges formgivning då? Har det förändrats? Om något så har intresset bara ökat. Fortfarande tittar jag efter Argenta och så har jag velat veta mer om hans före och efter Argenta. Och att förstå den tid han levde i. Det är den typen av nörderi som jag får utlopp för i bloggform. 

(null)

(null)

(null)

(null)


> Stiligahem om Wilhelm Kåge 
> Kaktus och Argenta

Foto: Anncha, stiligahem.se