/ Hos oss i stan /

En rokokosekretär har flyttat hem

(null)
I helgen har jag och herr J möblerat om för att sekretären från rokokoperioden ska få sin plats. Det ledde till lite fler omflyttningar. Det är som dominobrickor när en ny möbel ska hitta sin plats. Det får följdeffekter även om det blev efter vår ursprungliga idé till slut. Den äldre senbarock byrån fick flytta ut i matsalen och det blev bättre. 

Det är roligt att det blev just en sekretär från rokokoperioden.  Sekretären som möbel utvecklades i Frankrike på 1730-talet efter italienska förebilder från 15-1600-talet. Det är med andra ord en tidstypisk modemöbel. Den som lät tillverka en secretaire som den här hade makt och inflytande. I lådorna förvarade man sina skrivdon och sigill. 

> Läs min stilskola om rokoperioden 
(null)
Varje möbel har sitt uttryck och sin personlighet. Och vår sekretär behöver både stå i blickfånget och ha yta. Det är en underbar möbel. Det mörka träet, inläggningarna i ett vackert rutmönster och de gracila beslagen. Jag drar handen över klaffen och känner varenda spår av tid och hantverksskicklighet. Den är praktfull. Jag är så glad. Både för möbeln i sig och för att den är en del av min egen historia. 
(null)
Den kommer från min farfars föräldrahem. Den flyttade sedan till min farfars bror, farbror F. Före det stod den i hans mammas, min gammelfarmors, barndomshem. Från det hemmet kommer också rokokospegeln ovanför som jag har ärvt genom en annan tant för några år sedan. De möblerna har inte sett varandra sedan mitten på 1800-talet. Nu hänger de ihop igen och det känns så roligt. Det är inte alltid som möjligheten och platsen finns när tillfället dyker upp. Det var en familjemedlem  som tipsade oss om att en annan släkting skulle sälja den, så vi har hållt ögonen öppna på auktionerna. En sekretär var kanske inte det mest nödvändiga, men den rätta. (null)

(null)
Ju äldre jag blir desto viktigare blir historia. Också min egen. Jag gillar minnessaker. Med dem lever betydelsefulla människor för mig vidare. Jag påminns om dem och vad de står för. Nu och då flätas samman. Och det är både en glädje och en stolthet i att få föra något vidare i familjen. Det adderar ett extra affektionsvärde när något har en berättelse med sig. I antikvitetsbranschen kallas det proveniens. Och den är inte helt oväsentlig. Ni som följt debatten om skolverkets förslag om att stryka antiken ur grundskoleutbildningen kan nog förstå min ståndpunkt. Jag tycker att det är helt fel tänkt. Jag tycker att vi behöver utöka antalet historielektioner ännu mer, särskilt i vår tid när teknikutveckling går i stormtakt. Det handlar inte om antingen eller, utan om ännu mer. Nu bidrar vi till att förvalta ett stycke hantverkshistoria till framtiden. Snacka om hållbart, tala om vintage. Jag hoppas att nästa generation förstår värdet.
(null)

Foto: Anncha, stiligahem.se



rokoko / sekretär
#1 / / Maria:

Så vacker! Vilken känsla det måste vara att få hem den och låta den möta spegeln efter så lång tid! Grattis!

Svar: Ja, det är en speciell känsla med saker som har en historia. Önskar dig en trevlig helg
Ann-Charlotte Jönsson

#2 / / Karin:

Fantastiskt vacker, vilket hantverk! Så många timmar, dagar, veckor det måste ha tagit att tillverka den. Och kolmårdsmarmor antar jag, en ändlig resurs som bryts på annat ställe idag och ser lite annorlunda ut. Mina barndoms somrar spenderades inte långt från dåtida marmorbrottet. Önskar dig en fin helg!

Svar: Det är ett hantverk som imponerar. Bara de ljusa inläggningarna kräver skicklighet och tålamod. Så roligt att du har en så stark relation till kolmårdsmarmor. Skivan här är gjord senare men det stämmer nog att detbär det
Ann-Charlotte Jönsson

#3 / / Ulrika:

Den var riktigt vacker! Du vet väl att det alltid finns gömda lönnfack i dom där?

Svar: Det måste vi undersöka. Jag får återkomma med bevis
Ann-Charlotte Jönsson