Ibland är det kanske inte den bästa tajmingen. Vårt arbete med badrummet fortlöper. Eller, tja löper och löper gör det kanske inte och fort går det alltså inte heller. Men jag vill ändå jubla. Idag fick vi besked kring den svamp som hittats i badrummet. Det är pris, tack och lov ingen äkta hussvamp som befarats utan annan ofarlig svamp. Den dåliga nyheten är att det funnits en gammal skada som de tidigare ägarna inte brydde sig om när de gjorde badrummet och bjälklaget är därför dåligt - så det blir en omfattande renovering av vårt badrum ändå, med eventuella effekter på väggen mot köket. Men som sagt. Nu kör vi.
Vi bor hos min mamma och det har gått över all förväntan. Ja, vi har det rent av ganska mysigt ihop. Och jag tycker det är skönt att dela tankar kring matlagningen med mamma. Det har varit en fantastisk lyx att få sätta sig vid dukat bord. Och sonen stortrivs med att åka buss och tunnelbana varje dag. Det är tydligen barnsligt att sitta. Sonen ska promt stå och hålla i ledstången. Och mallig är han när han står där och känner sig lite vuxen.
Vårt hem ser ut som ett kaos. Inplastade rum i rummen, fyra byggfläktar, alla möbler ihopsljutna i en hörna och i vår walk-in-closet finns en temporär toa. Hur ska det någonsin kunna bli ett hem igen, undrar jag för mig själv. Kanske var det i den allmänna galenskapen som vi ändå bestämde oss. Maken har önskat Carl Milles skulptur Guds Hand under flera år och vi håller ögonen öppna efter den på auktioner eftersom den inte säljs genom Millesgården längre. Så han mejlade dem för nått halvår sedan och nu har de tagit upp produktionen av den. Då går det inte att vela och fundera. Så vi slog till. Om några veckor kommer den.
Jag längtar redan till att få placera den hemma. Skulpturen är gjord av Carl Milles 1953.
