/ Inspiration: stil- och designikoner /

Stilikon: Le Corbusier

"Chairs are architecture - sofas are bourgeois", stolar är arkitektur medan soffor är borgligt, ansåg LeCorbusier och kallade även sofforna i L-serien för fåtöljer. Mest kända är dock hans fåtöljer LC2 och LC4 som idag produceras av Cassina
 
Le Corbusier var en av pionjärerna inom den såkallade moderna arkitekturen. Han, Charles-Édouard Jeanneret var såväl arkitekt som designer, målare och författare. En riktig mångsysslare. Namnet är förövrigt en omskrivning av morfaderns 'Lecorbésier. Charles-Édouard Jeanneret föddes den 6 oktober 1887 i  La Chaux-de-Fonds, Switzerland. Han levde i Frankrike under större delen av sitt liv och dog 27 augusti 1965.
 
Le Corbusier var en av mina allra första designkärlekar - och jag drömmer fortfarande om två bruna LC2 fåtöljer. Det är också de nu mer ikoniska fåtöljer som han är mest känd för:  LC1, LC2, LC3 och LC4 samt för de byggnader och stadsplaner som bär hans namn. Han ritade de fyra fåtöljerna, samtliga år 1927. Dessa produceras i dag av Cassina. Fåtöljerna skulle förövrigt inte ses som några konstverk, utan som bruksföremål, för den stora massan.
 
Utöver stolarna ritade han också en "soffa" (LC5F), flera bord (LC6, LC10P, LC11P,LC12, LC15, LC16) flera pallar (LC8, LC9), bokhylla, lådor (LC14), en knoppbräda (LC17) och stolar (LC7, LC13).
 
Foto: Collage av Stiliga Hem/Cassina
 
/ Veckans accessoar /

Original eller kopia

Minns du första gången du köpte något som du sparat ihop till? Det gör jag. Det var en dubbelbandspelare med två kasettdäck så att man kunde kopiera kompisarnas blandband, och med löstagbara högtalare. Som jag hade längtat, sparat och väntat. Och så kär den var mig. Och vilka fester. Jag hade kvar den länge efter det att cd:n gjort entré i mitt hem.
 
Det finns något fint i att spara ihop till något. Jag minns också andra dyrare inköp. Det matsalsbord vi har idag, köpte jag till min första egna lägenhet och soffan när jag fick fast jobb. Soffan har jag nog haft i 20 år när jag tänker efter och allt jag gjort är att byta tyg en gång. Men så köpte jag också just den soffan jag helst ville ha. Dyr var den. Vad vill jag säga med det här. Jo, att kvalitet lönar sig.
 
Blev påmind om detta när jag läste ett blogginlägg om kopior och original. Jag blev så uppeldad att jag skrev en ganska lång kommentar. Till saken hör att en äkta Charles & Ray Eames DSR stol bara kostar drygt 2000 kronor och ett plagiat en knapp 1000-lapp. Inte jättestor skillnad. Men så har man också en äkta. En stol som håller både vad gäller form och stabilitet. Som alltid har ett värde. Som är den riktiga. Som man kan sälja igen om man tröttnar. Trots att den är sliten. Och få pengarna tillbaka. I allafall om man säljer de äldre gjorda i glasfiber. Summa sumarum:  Om man verkligen köper det man tycker om, håller det. På köpet får man också ett personligt hem.  
 
Foto: Vitra
 
/ Veckans accessoar /

Brutna hertiginnor

En perfekt soffa ska man kunna ligga i. Helst ska det vara låga armstöd, extra djup och med en fotpall så att hela familjen kan krypa upp i ett enda långt fredagsmys för att multimediakonsumera var och en tillsammans. Vi som är uppvuxna med 30-talister fick aldrig ligga i soffan. Och därför är det lätt att tro att soff-liggning är en ny företeelse. Men icke. Jag säger bara ”Duchesse Brisée” och håller på 1700-tals stilen.

En Duchesse Brisée är en bruten liggfåtölj uppdelad i två till tre skilda och separata delar som dock hör ihop. Den blev populär under andra hälften av 1700-talet. Dels är det en till två ”bergère” fåtöljer som är sammanlänkade med en sittpuff alternativt en ottoman så att man kan halvsitta mitt emot varandra alternativt ligga ned själv och läsa en god bok. Japp, jag kan se mig själv ligga i en duchesse brisée med maken på motsatt sida, med stämningsfylld musik, litterär förströelse och en kopp te. Yes!

Förövrigt fanns det visst personer på 30-talet vågade sig upp med fötterna i soffan. Jag tänker närmast på den så kallade Liljevalchssoffan från Svenskt Tenn. Mycket riktigt ritades den av Josef Frank till funktionalism utställningen Standard 1934 på Liljevalchs, men den ansågs då mycket provokativ. Det var förövrigt en av de första möblerna han ritade för Svenskt Tenn och i ett brev till Estrid Ericsson skrev han att han gjort ritat den stor och svulstig i ren protest mot den rådande funktionalismen och den Svenska slöjdföreningens präktighet.

 Foto: Auktionsverket