Stilikon: Georg Haupt

 
Den svenska mästarnas mästare när det gäller möbelsnickeri och intarsia är utan tvekan Georg Haupt (1741-1784). Ingen annan mästare under 1700-talet kan mäta sig med honom vad gäller utsökta inläggningar, beslag och formkänsla. Hans möbler är av en enastående kvalitet och tingar följaktligen ett högt pris. En möbel av Haupt är alltid en av höjdpunkterna på auktioner, och vårens klassiska var inget undantag. En byrå såldes för 6,5 miljoner kronor!
 
Haupts oöverträffade ställning inom svensk möbelhistoria handlar inte bara om skicklighet. Hans möbler kom att spela en huvudroll i Sverige vid stilskiftet från rokoko till den nyklassiska gustavianska stilen år 1770. Gustav III:s hovsnickare kallas han med rätta. Själv kallade han sig helst "Ebeniste du Roi", franska för hovschatullmakare. På de kungliga slotten finns i runda tal 30 kända möbler av Haupt, vilka alltså utgör den ojämförligt största samlingen. 2006 hade Kungliga Husgerådssamlingen en utställning där 26 av byråerna ställdes ut.
 
Georg Haupt föddes in i yrket. Hans farfar och hans far var båda kungliga snickare. När Georg var tre år dog hans far. Därför fick han vid tretton års ålder gå i lära hos snickarmästaren Johan Conrad Eckstein. På 1760-talet gav han sig ut på gesällvandring för att förkovra sig i yrket och lära av de stora mästarna i framförallt Paris och London där han skapade möbler för slott och kungligheter. Haupts skicklighet tycks ha nått Sverige, för han utnämndes till hovnickare när han fortfarande verkade i London.
 
År 1769 flyttade hovsnickaren Haupt tillbaka till Stockholm och två år senare var hans mästerstycke, ett skrivbord  för Kung Adolf Fredrik, godkänt. Under arbetet med mästerstycket blev han förälskad i mästaren och mästerövervakaren Anders Linnings dotter Anna Elisabet. Tillsammans fick de tre döttrar. Trots ingifte i en förnäm snickarsläkt och verkstad på Smålandsgatan 40, granne med Husgerådskammarens chef, hovintendenten Jean Eric Rehn lät framgången vänta på sig. 
 
Vändpunkten tycks ha kommit 1774, då det stora mineralskåp som Haupt utfört efter Jean Eric Rehns ritning klart och stod utställt i Bergs­kollegium till allmänhetens beskådande, innan det som gåva från Kung Gustav III skickades till hertigen av Condé. Som bevis på sin uppskattning beviljade kungen Haupt en pension om 600 daler kopparmynt årligen och beställningarna från såväl de kungliga som allmänheten blev fler. 1777 dog hans hustru och några år senare gifte han om sig med gelbgjutardottern Catharina Thuring. Haupt avled den 18 september 1784, blott 43 år, i sviterna av ett slaganfall. Trots sin höga arbetstakt och högklassiga möbler genererade verksamheten ingen större vinst.
 
 
Varför var Haupt stilbildande:
Lärdomarna från utlandsåren låg till grund för hans konstnärliga skapande och för fanerade möbler kom Haupt att leda stilskiftet från rokoko till nyklassicism. Förutom formen hade Haupts intarsiamotiv och bronsbeslag både franska och engelska förebilder, som han, hemkommen till Sverige, omvandlade till ett självständigt uttryck.
 
Haupts dekorteknik skiljde sig från det franska sättet där små fanerbitar sammanfogades till mönster. Istället använde han sig av större enheter i vilka han graverade sina dekorelement och fyllde med färgat vax, såsom porträttmedaljonger, bladverk m.m. Omtyckta dekorelement var den antikiserande urnan med lagerhängen, figurmedaljonger, rosettupphängda lagergirlander, lagerkvistar, lagerkransar, bladrosetter i rutmönster, löpande hund, kannelyrer och geometriska bandverk.
 
Haupt använde sig ofta av inhemsk gråfärgad björk, som bakgrund till den inlagda dekoren, vars struktur påminner om satinträet som han hade lärt sig att använda i England. Haupt introducerade också, med inspiration från England, en frisdekor bestående av inlagda kannelyrer. En effektfull detalj som han behärskade till fulländning. Haupt plockade även med sig motiv från Paris, exempelvis dekoren i form av ett rutmönster fyllt med bladrosetter, s.k. grillage- eller quadrillagedekor, eller som Haupt själv kallar det: ”rosetter uti mosaique”, eller bara ”mosaique” , vilket var dåtidens franska benämning. Särskilt utformningen av rosetter är starkt personlig hos de olika snickarna. De är ett sätt att identifiera mästaren bakom möbeln, som en slags signatur i signaturen.  Haupt själv använder konsekvent en och samma utformning på sina rosetter.

De eleganta beslagen på Haupts möbler är egentligen värda ett eget inlägg. Han införde nya beslagsdekorer som han med hjälp av bildhuggare tog fram formar till och han arbetade bara med de bästa gelbgjutarna.

I Haupts verkstad kom flera av den gustavianska och sengustavianska epokens mästare att arbeta för att sedan själva bli mästare, såsom Anders Lindberg, Gustaf Adolph Ditzinger, Nils Petter Stenström och Petter Kyhlberg. Framstående gustavianska ebenister hämtade former och mönster av Haupt, däribland Gottlieb och Fredrich Iwersson, Anders Lundelius, Johan Neijber, Gustaf Foltjern, Niclas Korp och Nils Petter Stenström. 

Haupt införde i Sverige den franska möbeltypen med en tredelad fasad, ”en trois corp”, med tre lådor och rak form på lätt svängda ben som skapades av Jean-François Oeben Haupt föredrog att låta byråns ben låna rokokons svängda formspråk, vilket gav möbeln mer spänst. Denna övergång mellan rokoko och nyklassicism där stildragen blandas kallas internationellt transition. 

Källor: Antikvärlden, Boken Haupt Gustav IIIs hovschatullmakare mfl. Foto: Bukowskis
Georg Haupt / antikt / kungligt