/ Nu och då /

Nu och då: Kockums Jernverk

(null)

Sista gången den användes i Sverige var 1997 och då för att lyfta fundamenten till Öresundsbrons högbropelare. Det är naturligtvis Kockumskranen i Malmö jag pratar om. Den sista symbolen för industristaden Malmö. Det är också min första association när jag hör ordet Kockums, just nu aktuell genom  Kockums Jernverks   emaljerade kokkärl som fått en revival. Hur hänger kranen och emaljföremålen ihop? Häng med. 
 
(null)
Kockumskranen i Malmö. Foto: Lars Nyberg

Det var förmögenheten som Frans Henrik Kockum fick genom tobaksproduktion som gav honom möjligheten att starta en mekanisk verkstad på mitten av 1800-talet i Malmö. Han var en entreprenör av stora mått. Kockums producerade bland annat den första svenska järnvägsvagnen och satsade på det som låg i tiden. 1849 köptes Kallinge kvarn i Ronneby.  Ursprungligen satsade man på koppar men snart köptes delägarna ut och inriktningen blev istället ett järn- och plåtvalsverk. Ur den växte  Kockums Jernverk fram. 

Vid bildandet 1875 bestod verksamheten av olika järnbruk runt om i Blekinge och Småland. Kockumskoncernen hade nu två starka ben att stå på. Bolagen har sedan dess fortsatt att utvecklas åt var sitt håll. Kockums mekaniska verkstads AB med produktion av fartyg, järnvägsvagnar och broar och varvet i Malmö som kronjuvelen. Idag är det en del av SAAB-koncernen.  Kockums Jernverk inriktades på stålprodukter. Under 1950 talet hade Ronnebyföretaget 2 000 anställda.

Det är 1890-tal i Ronneby och en ny fabrik byggs. Den ursprungliga tanken är att tillverka sjukhusprodukter, som hinkar och kannor. Emaljerade föremål är ju så mycket mer praktiskt, hygieniskt och tåligt än glas. Företaget exporterar sjukhusprodukter över hela världen: till  Indien, Sydamerika och USA. 
(null)
Annonstext för Kockums emaljverk. Foto: via Roger Lindqvists blogg

På hemmamarknaden är det först när emaljerade kok- och förvaringskärl, i den mildgula färgen som kallas "gräddgul" och har pistagegrön kant, säljs till privatmarknaden som det blir succé. Kärleken vet ingen hejd i förkrigstidens Svea rike och på 30-talet finns det kockumskärl i snart var mans hem. Kärlen är lätta, till skillnad från de tunga gjutjärnsgrytorna, de är tåligare än glas och lätta att diska och dessutom hållbara. 

Grädde var något exklusivt förr, och det vittnade färgbenämningen om. Det fanns inget som tycktes kunna stoppa kärleken till de emaljerade kärlen. "Emaljen går segrande fram" som det står i annonsen nedan. 
(null)
Foto: Annons för Kockums från 1930-talet, via Vardagstryck 

Annonstexten ovan säger en hel del om den tidens syn på vad som var viktigt, idealen och hur man kommunicerade. 
 "Emaljen, enkannerligen Kockums berömda emalj, har på ett överlägset sätt hävdat sin inom alla befolkningsskikt grundmurade popularitet. Förklaringen härtill är enkel: Kockums emalj är praktisk, hygienisk och vacker. Ifråga om skönhet torde intet annat material kunna tävla med emaljen. Tag ett av Kockums moderna emaljkärl i Edra händer och granska det. Ni skall finna rena, stilfulla linjer och en färgkomposition, som tillfredsställer nutidsmänniskans höga krav. Och - emaljen är hållbar! Tvivlar någon på emaljens hållbarhet rekommendera vi vederbörande att pröva de i detta katalog-supplement upptagna kärlen. De äro extra bastanta och eldhärdiga - och deras skönhetsvärde är större än någonsin, ty de representera det allra senaste och mest moderna"

Hållbarhet är ett försäljningsargument även idag. Skillnaden är att på 30-talet i bemärkelsen hållfast och robust medan vi idag tänker på ekologin. Emaljfabrikanterna lyfter också fram att materialet är praktiskt och hygieniskt. Det var alltså ett viktigt argument och man kan förstå vad som händer när ett ännu mer praktiskt material gör entré.

Det finns dock ingen evig framgång. På 50-talet är det ett annat tåligt, evigt och lätt material som konkurrerar med de emaljerade kärlen.  Läs mitt inlägg om plast  så förstår du hur vi såg på plast då. 

"Kockums Jernverk  möter nedgången med nya grepp, uppdaterar färger och former med hjälp av framgångsrika formgivare som ädelsmeden Sigurd Persson och designern Arne Erkers. Men det räcker inte. Till slut åker de emaljerade kärlen ut ur de svenska köken", skriver  Kockums Jernverk i samband med relanseringen. 

Produktionen på Kockums Jernverk stannar av 1973. Och är avstannad i drygt 40 år tills nu, 2018. 
(null)
På bilden syns Kockumskärl från nu och då. Till vänster en form, stew pan  från 2018 års kollektion och en förvaringsburk med lock från cirka 1950. 
/ Roslagsbacken /

Tvära kast

(null)

Vi gick en lång härlig tur i området på landet under Nyårsdagen. Solen strålade, det var lite halt, men det var mysigt att vara tillsammans hela familjen. Vi funderade ett tag på att stanna kvar över natten, men beslöt oss för att sova i stan. Några timmar efter att den här fridfulla bilden tas rasar stormen utanför knuten. 

Vi har räknat till över tjugo granar som fallit,  varav tre ligger kvar på vårt hus och en har fått med sig en bit av taket när det landade över utegruppen på baksidan. Det är faktiskt svårt att bilda sig en uppfattning. Man ser helt enkelt inte skogen för alla träden. Vår del av Norrtälje har drabbats hårdast och i vårt område är vi helt klart dem som har det största arbetet framför oss. Grannar har kommit förbi och sagt: vilken otur ni haft. Själv känner jag mig skonad och beskyddad. 
Med tanke på mängden träd som fyller helt vår bakgård så har huset klarat sig förvånansvärt bra och uthuset har klarat sig helt. Hade vi bott kvar här under natten hade vår bil klyvts på mitten och vi hade varit skräckslagna av alla träd som fallit omkring oss som plockepinn. Äppelträdet har fått sig en törn, den vita utegruppen ligger under stockar och schersminen kan jag inte se, men i övrigt har det jag tycker mycket om skonats. 

I nöden prövas vännen, eller snarare, i nöden visas vännen. När vi kom till landet fredag morgon erbjöd sig vår granne Emil direkt att hjälpa oss. Två motorsågar har gått varma i dag och jag har dragit grenar i det oändliga. Emil kallade in en vän med teleskopsåg och vi kunde få ned toppen på det träd som pressar värst mot taket. Det har varit min största oro och nu kan vi se hur det ligger till med skorstenen. 
(null)
(null)
Samma vy. Det ligger alltså 15 träd på den här plätten. 

Det känns emellanåt överväldigande. Särskilt med tanke på att vi varesig kan köra motorsåg eller röja överhuvudtaget när sonen är med. Han har extremt stora omsorgsbehov. Det stressar mig mest. Om vartannat börjar vi så smått planera den nya baksidan. Vi ska plantera en häck och några lövträd. Kanske möjliggör det nya kalhygget på baksidan en ny uteplats? Vi får se hur det blir.
(null)

(null)

(null)

(null)



/ Allmänt /

Gott nytt år


(null)

S T O R T   T A C K, för att du är här och för kommentarer och gillningar under året. De betyder mycket. Att dela med sig av en text gör bloggandet socialt och det är en dimension som gör att jag fortfarande håller på. Tänk, mina första inlägg skrev jag i februari 2008. 

Jag illustrerar med Anna Petrus Janushuvud. Janus är en romersk gud som givit namn till Januari, årets första månad. Janus hade två huvuden, ett ungt som blickar framåt med hopp och ett gammalt som ser bakåt med vishet och erfarenhet. Det passar årets första månad att reflektera som Janus. Att ta med sig vishet och erfarenheter men också att möta dagen med nyfikenhet. 

Att måla med ord, sätta bokstäver på mina tankar och funderingar har alltid varit mitt sätt att vara kreativ. Jag är inte vidare dyi-pysslig och lagar hellre mat än bakar. Så reflekterar jag idag. Jag funderar mycket på saker och ting, ibland undermedvetet. Pusselbitar tar form i en ordnad röra och hittar sin plats, förr eller senare. Det är ofta om ganska vardagliga ting i mötet med omvärlden, lokalt och globalt. 

Jag har hundra projekt och idéer i mitt huvud samtidigt. Och de utvecklas över tiden och blir ibland till en del av ett blogginlägg. I mappen utkast i bloggen ligger 20 påbörjade inlägg och i en mapp i mobilen har jag ytterligare idéer. I min natur är jag inspirationsdriven. Jag måste vara inspirerad för att producera. I jobbet löser jag det med att jag också är väldigt plikttrogen och har deadlines, projektplaner och målsättningar på både kort och lång sikt. När det gäller bloggen däremot har jag lovat mig själv att den ska vara nöjesinriktad. Jag har bara vid enstaka tillfällen anlitat mitt professionella ja, haha. Så det som inspirerar för tillfället blir inlägg. Tack för att du har tålamod med det. 

Jag önskar mig nog mest av allt en möjlighet att förkovra mig under det nya året. Lära mig något som kan ge nya impulser och en ny riktning eller bränsle. Jag vet inte riktigt vad det ska vara och det är nog inte så viktigt heller, men det behöver vara i ett socialt sammanhang. Som några av er vet har jag ett barn med mycket stora omsorgsbehov. Det gör att det ibland kan ta en hel helg för mig att plantera om en blomma i en ny kruka. De flesta bilder tar jag samtidigt som jag håller mity barn i ena handen. Jag har  helt enkelt blivit ganska bra på att hitta short-cuts, att vara i nuet när det bjuds, att ha rutiner och att sänka kraven på mig själv. Jag har inte den där halvtimmens egen tid där jag kan plocka, fundera och sedan redigera. Jag måste välja. Tid är en bristvara, men jag har mycket annat i mitt liv som är fantastiskt. 

Må 2019 bjuda på solvarma dagar på landet, en god hälsa, brieost och jordgubbar, naturglädje, champagne, kaffe på förstukvisten, pussar från min älskling, träning, jobb, såpbubblor och lite egen tid.