/ Vårt nya hem /

Rospigg och lokalpatriotism

Rospiggarnas betydelse kan inte underskattas. Och då tänker jag inte på speedwayklubben, utan på befolkningen som bor i Roslagen. Det är inte utan stolthet jag läser om de tuffa Roslagsborna, när jag nu själv har blivit en sån. De är den riktiga sortens vikingar. Den här sommaren har jag varvat uteliv, målning och gäster med inredningsinspiration och bygdehistoria. Det är helt oundvikligt. För mig är kunskap om bygden en viktig del i att inta en plats och skapa ett hem. Häng med.

 

Jag håller ögonen öppna efter snyggt Roslagshantverk till hemmet och vill gärna gynna lokala entreprenörer. När tillfälle ges vill jag leta i gamla arkiv efter bilder och föremål som kanske kan inspirera till färgsättning och inredning. Inte för mycket marina inslag, men kanske något. Kanske blir det också så småningom Vätögranit som bänkskivor och ett uthus färgat i Roslagsmahogny, men till dess är det Roslagsmjölk och bröd från Roslagsbagaren som gäller. Och en regnrock och kylskåpsmagneter från Norrtäljeföretaget Edblad.

 

Man brukar prata om Roslagens skärgård, fastän ordets ursprungliga betydelse innebär just det. Till det ursprungliga Roslagen räknas nämligen öarna och fastlandet närmast innanför denna, från Danderyds kommun i söder längs hela Upplands kust till norr om Östhammar – och ännu längre. Roslagen nämns för första gången i skrift år 1493, då stavat Rodzlagen. Ordet är en sammanslagning av Roden (roddare), vilket också är det äldre namnet på området, och ordet skeppslag. Här har man aldrig varit soldater, utan båtsmän i båtsmanstorp och försörjt sig på fiske och jordbruk. Ja härifrån kommer både roslagsfår och roslagsskutor. Benämningen Roden är gammalt och stammar kanske ända tillbaka till 500-talet då sjöförsvaret i Uppland inte seglades, utan roddes. Så det där med vikingar är inte helt taget i luften. I Roslagen mötte vikingalederna det stora havet.

 

Här bodde råbarkade sjöfarare som gjorde avtryck. Ända till Svalbard och Roslagsfjället och till Finland, dit de också flyttade. Än idag heter Sverige ”Ruotsi”, dvs Roden-bor, på finska.  I en tid för inte så länge sedan var Rospiggar och Rosbygjar en vanlig syn på marknaderna inne i Stockholm. Jag läste i en historisk roman för några år sedan där de beskrevs som tuffa förhandlare. Om det stämmer eller inte vet jag inte, men jag kan föreställa mig att det hårda skärgårdslivet gjorde dem till starka överlevare. Roslagsbönderna har hur som helst gjort avtryck i Stockholm i ord som Roslagstull, Roslagsgatan och roslagsbanan.

 
Foto: Ann-Charlotte, stiligahem.se
 
/ Inspiration: stiliga hem /

Inspiration senapsgult och rosa

Jag funderar mycket på färger och färgkombinationer den här sommaren. Rosa i kombination med gula toner har jag alltid tyckt mycket om och med en senapsgul nyans blir det vuxet och spännande. Jag tyckte instinktivt väldigt mycket om det här. 

Den hör fåtöljen gånger två skulle gärna få flytta ut till Roslagsbacken i en vit variant. Så fin. 

Foto: Milo and Mitzy
/ Renovering / Vårt nya hem /

Lager på lager

"Vi har ett hus, inte ett hem" sa min då sex år gamla brorson när deras familj stod i flyttlasset. Det är så talande. Så sant och riktigt. Ett hem är den plats som har själ och känns harmonisk. Ett hem byggs inte på en dag. Det växer fram organiskt och över tid. Det är långt ifrån den värld som visas upp på instagram. Jag påminns så starkt av detta när vi nu blivit med hus. Att hålla fast vid det jag tror på och inte satsa på quickfixes.
 
Det är blandade känslor kring detta med tidsfaktorn. Den lösningsorienterade sidan av mig vill bara få det färdigt. Starkt påhejad av herr J som inte har tålamod. Det går naturligtvis att åka till först bästa stora varuhus och shoppa upp mig på det som fattas i både husgeråds och möbelväg. Då får vi en plats som blir så där lagom instagramvänligt och rätt i tiden. Och levde jag för sociala medier skulle jag ha gjort det, eftersom jag tappat 70-talet följare på instagram den här sommaren med bilder från mitt furuparadis. Och så skulle jag inte heller visa de här bilderna heller. Helt ostajlade bilder snappade med mobilkameran i all hast. Nu mister jag väl säkert ett antal följare av bloggen också, haha. Det här är vårt hus dagen för inflytt.
 
Jag minns känslan den 1 juli när vi kom till ett tomt hus. En vit, tja furufärgad, canvas kan kännas både skön: "Tänk så många möjligheter" och lite överväldigande "Oj så många valmöjligheter". Jag måste erkänna att det då kändes mer överväldigande även för en inredningsroad. Jag var och är fortfarande ganska blank när det gäller det här huset. Jag är ganska ovan vid den känslan när det kommer till inredning. Jag brukar se allt ganska klart framför mig. Det här är ett hus ganska långt från mitt stilmässiga ideal. Det var just det som kittlade. Och kändes som en kul utmaning. Då. Nu undrar jag hur jag egentligen tänkte. Hur ska det bli "vi" här egentligen? Jag vet att jag kan få det både snyggt och trivsamt. Den bilden är helt klar. Det handlar snarare om hur jag kan få det "vi". Något av den idéfattiga känslan försvann när våra möbler kom. Skönt. Men fortfarande velar huvudet lite kring färgvalen och färgskalan. 
 
Grunden vi har här lades på vårt tidigare ställe. Egentligen före det, redan när vi flyttade ihop och skulle sammanfoga våra hem. Det som inte platsade i staden fick flytta till landet. Det var också mycket ett sommarställe, ett ledighetsparadis där saker fick ta tid. Som att diska förhand och att dammsuga med en kortsladdad dammsugare från ungkarlslyan.  Det här är ett weekendställe. En förlängning av vårt stadsboende och en oas. Här funkar det helt plötsligt inte med att bara ha en stor ugnsfast form och att använda salladsbestick till att servera potatisgratängen. Det gör det såklart. Men jag märker att jag längtar efter att få till det fullt funktionellt, med allt vad det innebär. Jag har bestämt mig för att jag ska vara noga med urvalet. Att verkligen investera i saker som är både vackra och funktionella. Så det får också ta sin tid.
 
Och så var det detta med lagrena. Om jag ska trivas får det inte vara för förutsägbart. Det måste finnas något som skaver. Något som fångar. Och mest harmoniskt. Tankarna går därför mellan olika alternativ. Jag funderar över några vackra kuddar till sängen som jag såg i Danmark, med ett sammetstyg på ena sidan och ett William Morris på den andra. Blir det för nu? I andra stunden vill jag ha en färgsprakande gardin som säger "pow" i färger som är långt ifrån det ton i ton som gäller just nu. Oförutsägbart. Och en tredje stund vill jag ha ett växtplanschmönstrat. Det sistnämda hade passat Solåkra. Är det för tryggt?. Och hur stämmer det med helheten. Jag funderar över sonens rum och makens arbetsrum. Herr J vill nog ha en mer marin känsla än jag. Och det har vi nog också kommit överens om. Det får han fullt ut i sitt arbetsrum, men hur mycket motiv på fyrar och ankare klarar jag? Och så sonens rum. Där är konceptet i allafall klart. Ska visa det vid tillfälle. Och så ska vi göra om uterummet till glasveranda. Hur vill vi inreda det då? Som matsal eller lounge? Hur får vi ihop det med hall.
 
Och så är det detta med lampor. Vi behöver allmänbelysning precis överallt. 6 taklampor plus ett gäng takspotar, bara för att ta den delen. Lampor är min grej. Jag älskar lampor. Är det något som är mitt signum, så är det att satsa på snygg belysning. Och här kanske jag ändå vill satsa på några danska 50-tals klassiker, som PH:s Koglen (artichoke) i koppar till vardagsrumstaket och VP Globe till sonens rum. Det här huset skulle behöva det. Lite wowfaktor. Och när jag nu i skapandet av blogginlägget drar mig till minnes vad jag ursprungligen tänkte när jag ville ha ett annat slags hus, så klarnar det hela lite. Men mest av allt behövs det tid för att hitta de olika föremålen. Jag försöker få maken att förstå det. Han stressar på och vill få allt klart nu nu nu. Att låta hemmet växa fram så där långsamt och organiskt och utvalt som gör att ett hus verkligen blir ett hem. Det är så det får bli.
 
Så här går funderingarna den sista semesterdagen under den här sommaren. När jag summerar mina tre veckors semester är jag ändå nöjd. Jag har målat vårt sovrum och snart är även köket klart. Vi har beställt nya sängar och en dagbädd till makens arbetsrum (Han ligger helst på magen och jobbar) och en affisch till sonens rum. Lite kuddar, en fotpall och odlingslådor är på väg. Och så funderar jag på lamporna. Om en månad behövs de verkligen.  
 
Så här såg köket ut den 1 juni. Köket är väldigt slitet och flera luckor och lådor har stora skavmärken. Köket har 25 år på nacken, så det är inte konstigt. Här är ingenting snyggt, förutom skåpsprofilen. Och snart ska jag visa vad man kan åstadkomma med färg och nya knoppar. Den översta bilden: Alla rum i huset hade garderober, skrammelgarderober om du frågar mig. Så vill inte vi ha det. Vi hann knappt få nycklarna till huset förrän maken började att skruva ned dem. 
Vy från den inre hallen genom vardagsrummet och köket. Även garderoben på höger sida har plockats ned. Det här är idag entrén, men i framtiden blir detta en inre hall när vi gör om uterummet till en glasveranda med entré.
Vardagsrummet "au naturelle". Den öppna dörren rakt fram är ett litet sovrum som ska bli vår nya klädkammare. Jag hade planerat att köra blogginlägg med moodboards från varje enskilt rum i sommar, men vädret har varit så vackert och kvällarna har ägnats åt målningsprojekt och läsning. Så det får bli ett veckomässigt tema under hösten istället. 
Ett tomt hus. En son. Här kommer vi att sätta in en spröjsad glasvägg och dörrar hela vägen bort nästan till pizzavalvet. Så vi ska dra om ganska mycket el och flytta element för att få till det. På höger sida har vi gjort en bokhyllevägg och i taket ska vi sätta spotar.