/ Renovering /

Kök: Från opraktiskt till dröm

(null)
När man planerar framåt kan det vara bra att se bakåt. Kök ska vara funktionella och när de inte är det och köket är slitet behöver man på sikt byta ut det.  Av de tre bostäder vi haft tillsammans har vi målat om två och bytt ut ett. Om ca två år ska vi byta ut köket på landet och jag har börjat fundera. 

En av de första åtgärderna på Roslagsbacken var i köket. Vi bytte ut knopparna och målade om både luckor och kakel samt limmade lite här och där. Vips fick jag det ljusgröna kök jag drömt om, men mest förlängde vi kökets hållbarhet. Luckorna är nämligen avskavda och på sina ställen trasiga och det syns inte vid en första anblick nu. Köket här är himla opraktiskt. Till viss del är det en smaksak och till viss del är det grundat i principer. 
(null)
Jag hyser en allmän aversion mot L-formade kök och strävar alltid efter såkallade parallellkök, som funkar himla bra när man ofta är ensam i köket. Det är förstås bara kopplat till tycke och det jag gillar. Men, när man planerar kök ska man tänka på triangeln mellan de tre viktiga huvudfunktionerna; spis, diskho och kyl. Ju närmre de här funktionerna är varandra, desto mer lättjobbat blir köket. Dessutom ska man fundera på var man vill hacka och förbereda mat samt ställa varma plåtar. Det ska också vara smidigt att tömma diskmaskinen. Vårt kök på landet påminner lite om illustrationen fast kyl och frys är ännu längre bort. Genom att flytta spisen till en köksö och addera tre sittplatser och utrymme för förberedelse av mat blir det mindre spring och mer effektiv yta. Så det är grundtanken

Jag blickar tillbaka till vårt gamla kök i stan. Vi gick från en opraktisk kokvrå till ett fullt fungerande kök genom smart planering och kluriga lösningar. Genom att ta bort ett stort element och lägga värme i golvet samt bygga en 90 cm bred avställningsyta blev det så bra.

Före 
(null)
Samma plats
(null)
Köket efter
(null)

Köket före
(null)
Köket efter
(null)
Att få in en side-by-side i ett kök med snedtak var en utmaning. Dels att hitta en och dels att få den på plats. Köksbyggarna ringde tre gånger och sa att det inte fick plats och skickade t o m nya ritningar. Jag stod på mig.
Före
(null)
Efter
(null)
Vi hittade en originaldörr i källaren som vi använde. Fönsterbrädan i marmor är 90 cm djup. Djupare än så är opraktiskt om man vill öppna fönster, men annars hade jag gärna gjort den överhängande 20 cm till för att kunna sitta bekvämt här. Det gör sonen och jag ibland ändå.
(null)

(null)



/ Stiligahem besöker... / Uppåt väggarna /

Nationalmuseum: Äntligen i färg

(null)
Jag känner mig som en fjäril som får sträcka ut mina vingar av färg efter många år i en snäv ton-i-ton-puppa. Av allt spännande som relanseringen av Nationalmuseum inneburit, är det ä ndå färgvalen på väggarna som får mig att utbrista, Äntligen!

Jag har inte varit på Nationalmuseum än, men det finns tid för det. Nationalmuseum har alltid varit en återkommande plats för inspiration. Och nu kommer vi att bli bästa vänner. 

Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i den till synes evighetslånga pastelliga trenden som varit så förhärskande i massmedier och inredning i skandinaviska offentliga miljöer. Visst har jag bedårats, men aldrig fullt ut tilltalats av det. Lyckligtvis finns instagram och pinterest.  Och jag har behövt resa till London och se färgkombinationer och mönsterspel som tilltalar min estetik. Man kan ju använda färg i inredningen på tre sätt (minst): 1) ton i ton - exempelvis blekrosa och vinrött, 2) olika färger men i samma färgmättnad - rosa, ljusblått-gult och grönt eller genom att jobba med accenter, tre detaljer som färgklick. Jag kommer allt som oftast tillbaka till accenter. Blickfång och ögondragare. Det känns som NM invigningen är en fräsch start på de klara färgernas återkomst. Jag vädrar morgonluft. Jag flyger iväg med mina fjärilsvingar och ser fram emot att få se fler restauranger, hotell och butiker som bejakar färgklickar. 

I våningen här i stan har vi en ganska neutral bas eftersom vi har mycket öppna ytor och allt behövde kännas lugnt och harmoniskt. Vi målade hallen knallröd för att få en woweffekt när vi flyttade in.  Ni som följt mig länge vet att vi  har funderat på att måla om den och gult har funnits med i tankarna. När jag såg de solgula väggarna på Nationalmuseum kände jag instinktivt, den nyansen är det. Vi måste ha solgula väggar. Nu ska herr J bara med på tåget, men hur svårt kan det bli? Att välkomnas av en evig sol vill väl alla, tänker jag. 
  (null)

I allt efter-valet-kaos och strandade Nobelplaner känns det väldigt härligt att glädjas åt något som är suveränt genomfört och väldigt lyckat. Jag tänker; låt oss ge "nobeltomten" på Blasieholmen till de som förädlat Nationalmuseum och låt dem få utvidga sin verksamhet. De har visat att stockholmarna visst är beredda på modig arkitektur om det är bra gjort. Och bygg en ny årsring i Stockholm med Nobelcenter som en ny attraktion i ett framtidsområde. Jag tänker antingen Norra Djurgårdsstaden vid vattnet á la operahuset i Köpenhamn eller i Hagastaden, med nya Odenplanstationen inpå knuten.     Sluta sura nu Heikenstam och bli lite visionär. Det hade Nobel gillat. Och jag med. Tänk om vi kunde få en riktig arkitekturikon igen. Hundra år efter Asplunds Stadsbibliotek och Skogskyrkogård är det väl på tiden. Jag får återkomma till detta med arkitektur i ett annat inlägg. Tills dess glädjer jag mig åt bilder med färg.
(null)
Lila sägs vara en färg vi svenskar har svårast för har jag läst. Men vem kan motstå detta?
(null)
I det färgstarka blir det neutrala nyanserna ännu starkare på något sätt. 
(null)
Vilken maffig färg alltså. Wow.
(null)
Fint att man valt att hänga konst och föremål tillsammans. 
Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum




/ Hos oss i stan /

Fornasetti love x 8

(null)
"What the heart thinks the mouth speaks" är ett av citaten på de åtta små kuvertfaten från Fornasetti i originalask som jag fick av herr J på min födelsedag. Jag blev så överraskad. Vi har hängt ihop i 15 år snart och fortfarande kan han "sweep me off my feet". 

Det är lätt att ta varandra för given efter många år tillsammans. De små irritationsmomenten och bristerna kan kännas som tunga tegelstenar emellanåt. Nä, saker är då verkligen inte alltid rosenrött. Att älska och att fortsätta älska är ett beslut grundat i ett löfte och en vilja att göra det möjligt. Med ett barn med stora omsorgsbehov och en man som är bolagsdirektör är tiden tillsammans i vardagen ganska minimal. Den som inte hämtar, jobbar sent. Och den som hämtar sitter med datorn i knäet, eller stryker tvätt. Att då se varandra och förgylla korta stunder är min man så bra på. När vi var på en fyrtioårsfest för några veckor sedan beskrevs min man i ett häfte som "en generös smålänning" och det är han mot alla dem som finns i hans sfär. 

Fornasetti är en av mina formkärlekar och man kan nog snart säga att jag har en samling. Gissa hur glad jag blev för de här faten, som jag tänker mig kan användas till att lägga ett bröd på vid en dukning? Fornasetti är på rätt sida av humor och kitsch. Bland citaten nämns "Love and a red nose can’t be hid" och "who loves me well loves my dog also". Man kan inte annat än att charmas, av faten, av presenten och min mans kärlek till mig. 

Nu ska jag springa till jobbet, men fyller på det här inlägget under dagen med mer. 

(null)

(null)

(null)