/ Hemma hos oss / Inspiration: lantliv /

Livstecken

Så gick det plötsligt ganska lång tid. Det  var inte ett planerat uppehåll. Sedan jag skrev sist har det hänt mycket. Det hittades svamp i badrummet och byggkillen trodde det var äkta hussvamp. Proverna visade en vecka senare att det tack och lov var en ofarlig timmerticka. Men det var lite av en pärs och ett tag tänkte jag att vi aldrig kommer att kunna flytta hem. Hussvamp är bland det värsta man kan råka ut för. Och kräver omfattande ingrepp i bärande konstruktioner. 

 Men så bröts golvet upp och då såg vi att de bärande bjälkarna var i dåligt skick och väggen mot köket likaså. Allt på grund av en tidigare vattenskada som inte åtgärdats. Så vi tömde köket och skåpen fick stagas upp medan väggen lagades och bjälkar fixades. Först i torsdags gjöts det nya golvet. Och då har vi bott hos min mamma sedan 19 januari. Det vi trodde skulle vara ett 2 veckors projekt är nu uppe på sex veckor. 

Nu har allt gått över förväntan. Och vi har det väldigt trevligt ihop. Men det är klart. Visst ska det bli skönt att flytta hem så småningom. Rutinerna har ändrats en del sedan vi flyttat hit. Dels är det lite längre restider och så tittar vi mer på tv än hemma. Och mindre bloggande. Jag tog nämligen inte med mig datorn och har därmed inte något bildredigeringsverktyg här. 

En annan fördel med livet hos mamma är att vi öppnat upp vårt lantställe lite tidigare. Vi har haft några härliga vinterhelger där med pulkaåkning och mys vid brasan. Och bilderna är från vårt sovrum. 
I vårt sovrum på landet är det alltid sommar. Där sover man i en evergreen rosenträdgård med skira gardiner. Sängarna är finsk empire, Karl Johan stil, och snickrade på den gård utanför Åbo där min farmor växte upp. Sängarna har ett nostalgiskt värde för mig. Jag sov alltid i dem när vi bodde över hos min farmor och farfar. Farmor bäddade med filt och nymanglade lakan, inte påslakan. Och hon bäddade alltid "båt", dvs vek in lakanskanterna under madrassen så det blev tajt. Minns det som mysigt och tryggt. Jag skulle kunna berätta många historier om min farmor. Men det får bli en annan gång. Hon var en fantastisk kvinna och ett stort föredöme för mig. Och ändå duade jag aldrig min farmor. Det kan tyckas märkligt i vår tid, men helt naturligt. Vi stod varandra mycket nära ändå.
En tidig morgon i blå timmen. 

Foto: ann-Charlotte Jönsson för stiligahem.se

/ Veckans accessoar /

Snowflake


Bläddrar i februarinumret av Gods och Gårdar. Faller som en fura för en vacker takkrona i mässing med namnet snowflake. Vad är det med mig och lampor? Framförallt taklampor. Det finns så många så vackra. Och det är förhållandevis ofta jag just fastnar för sånt som skapar ljus. Om vi någon gång skulle bli med herrgårdshall och galatrappa skulle jag investera i den här pronto. 

Snowflake är ritad av den finske formgivaren Paavo Tynell (1893-1973) för Taito Oy som han själv drev. Belysningen består av fyra glödlampor i "foten", vilket gör att den kastar ljus både ned och upp. Sagolik. Tynell samarbetade med Alvar Aalto i några projekt, bland annat med lampor till restaurang Savoy i Helsingfors. I Eliel Saarinens stationsbyggnad blev det också Tynellska lampor. 


Paavo Tynell för Savoy restaurangen i Helsingfors

Foto: 1stdibs.com / deconet.com

/ Hemma hos oss /

Guds Hand


Ibland är det kanske inte den bästa tajmingen. Vårt arbete med badrummet fortlöper. Eller, tja löper och löper gör det kanske inte och fort går det alltså inte heller. Men jag vill ändå jubla. Idag fick vi besked kring den svamp som hittats i badrummet. Det är pris, tack och lov ingen äkta hussvamp som befarats utan annan ofarlig svamp. Den dåliga nyheten är att det funnits en gammal skada som de tidigare ägarna inte brydde sig om när de gjorde badrummet och bjälklaget är därför dåligt - så det blir en omfattande renovering av vårt badrum ändå, med eventuella effekter på väggen mot köket. Men som sagt. Nu kör vi. 

Vi bor hos min mamma och det har gått över all förväntan. Ja, vi har det rent av ganska mysigt ihop. Och jag tycker det är skönt att dela tankar kring matlagningen med mamma. Det har varit en fantastisk lyx att få sätta sig vid dukat bord. Och sonen stortrivs med att åka buss och tunnelbana varje dag. Det är tydligen barnsligt att sitta. Sonen ska promt stå och hålla i ledstången. Och mallig är han när han står där och känner sig lite vuxen. 

Vårt hem ser ut som ett kaos. Inplastade rum i rummen, fyra byggfläktar, alla möbler ihopsljutna i en hörna och i vår walk-in-closet finns en temporär toa. Hur ska det någonsin kunna bli ett hem igen, undrar jag för mig själv. Kanske var det i den allmänna galenskapen som vi ändå bestämde oss. Maken har önskat Carl Milles skulptur Guds Hand under flera år och vi håller ögonen öppna efter den på auktioner eftersom den inte säljs genom Millesgården längre. Så han mejlade dem för nått halvår sedan och nu har de tagit upp produktionen av den. Då går det inte att vela och fundera. Så vi slog till. Om några veckor kommer den. 

Jag längtar redan till att få placera den hemma. Skulpturen är gjord av Carl Milles 1953.