/ Inredning: matsal / Veckans accessoar /

Veckans accessoar: Punschveranda

Jag minns mina barndomssomrar på min farfar och farmors sommarställe på västkusten. Vi levde på den inglasade punschverandan med fri sikt mot havet och solnedgången. Där spelade vi spel, ritade, byggde pussel och samtalade. Vi åt alla måltider, förutom frukosten som intogs i köket. Under kvällen kunde man höra ett svagt smattrande från fiskebåten på väg in i kilen. Ska vi se om Ivarsson har några räkor, frågade farmor? Och vi ropade ja och sprang längs den vildhallonklädda trätrappan ned till bryggan och rodde över med båten och handlade pinfärska nykokta räkor från relingen.
Dagarna hos farfar och farmor var präglade av tydliga rutiner. Dagen inleddes gåendes i vita badrockar till badplatsen en bit bort. För det mesta badade vi vid vår egen brygga, men morgondoppet skedde alltid vid badplatsen tillsammans med de andra morgondopparna. Frukost med toast och te serverades i köket klockan nio, fillunch med smörgås vid 12, afternoon tea vid tre och middag klockan sex. Före middagen på glasverandan serverades alltid en sherry och några salta ostkex i salongen. Kvällen avslutades med kaffe och rollokola på balkongen klockan nio.
 
Jag minns hur vi badade i kilen på kvällarna och att min syster och jag plockade bigaråer direkt från vårt sovrumsfönster. Jag minns dagsturerna med farfars båt. Då vi låg på svaj vid släta bergshällar och badade med sälarna. Och jag minns doften av farmors nattkräm när hon bäddade "båt" åt oss vid nattningen. Hos farmor och farfar sov man med filt och nymanglade frasiga lakan och inte med påslakan. Att bädda båt innebär att lakanen bäddas tajt tajt så att man knappt kan röra sig. Obegripligt idag kanske då alla har påslakan. Men hos farmor och farfar gjorde man så och jag minns att det gjorde mig trygg. 


Jag älskade min farmor och farfar och somrarna på västkusten. Och jag drömmer om en egen glasad veranda en dag. Som den här kanske. Kanske just därför att sommaren så starkt är präglad av livet på glasverandan så utnämner jag den till veckans accessoar.

Foto: Wrede fastighetsmäklare
/ Inredning: vardagsrum /

3 x Chaise Longue

Så här i semestertider vill jag ligga bekvämt och läsa min bok. En schäslong, en divan eller ottoman kanske? Schäslong låter förstås inte lika glammigt som "chaise longue", fast det är samma sak. Och här är tre favoriter:
 
Överst och denna: Barcelona Couch (ottoman) av Mies van der Rohe för Knoll. Bild 1 Andrew Flesher Interior och Bild 2: Lauren Liess.
En härlig schäslong. Bild: Kentelberg + Co
 
Skillnaden mellan schäslong, ottoman och divan
Det franska ordet "chaise longue" betyder "lång stol" och är en slags vilsoffa med karm på ena sidan. En divan är också en vilsoffa fast med lösa kuddar och dynor istället för ett fast ryggstöd som på en schäslong. I det moderna Frankrike används ordet på alla längre fåtöljer, även däckstolar.  
 
Divanen kommer ursprungligen från Mellanöstern och namnet kommer av att de stod utplacerade i divanernas, dvs riksrådens kammare. I Europa var de vanliga i mitten till slutet av 1800-talet. 
 
Ottoman är ursprungligen en låg vilsoffa från det Ottomanska (osmanska) riket, utan vare sig rygg- eller sidostöd. Idag använder man ibland ordet ottoman för stoppade pallar. 
/ Annchas privata /

BVLGARI


Har man ett barn som är född i Bulgarien ska man väl ha en ring från BVLGARI? Det tyckte i alla fall jag. Och nu sitter den tillsammans med vigselringen på mitt vänstra ringfinger. 
Jag minns den speciella känslan av att bära förlovningsring. En nästan sensuell känsla att ha sin älskades namn så nära. Hud mot hud dygnet om. Det var så fint att ha en del av honom med även när han inte var där. Att bära hans namn som en ständig påminnelse om våra löften till varandra. Och så vigselringen som bekräftade allt. Lika starkt. Starkare. Det är stort att lova varandra evig trohet. Jag vet att jag reflekterade över det. Det löftet kan nästan bara överträffas av löftet till ens barn. Till det löftet behövs dock inga smycken, även om många väljer att manifestera relationen med en länk runt halsen eller armen. Och för mig blev det en ring. Och även om inte sonens namn finns ingraverat, så påminner den om vår långa resa för att bli familj. Och om den kärlek och trofasthet jag har till min son - och min man. Hihi, så glad jag är.

Foto: Ann-Charlotte Jönsson/stiligahem.se